Det är dags för bröllop, och som alltid är det hopplöst att hitta den där vackra gamla kyrkan som vigseln brukar vara i. Elisabeth kör min bil imponerande säkert i stilettklackarna, och vi sitter med armbågarna rakt ut som i fågeldansen för att inte svetta ner klänningarna. Jag gps:ar med ena handen och har den andra spretande ut genom fönstret så att nagellacket ska torka.
I sista minuten sladdar vi in på grusplanen utanför kyrkan och fulparkerar framför de andra bilarna, och det här är enda stunden på hela dagen som jag är lite glad att Niklas inte kunde vara med på bröllopet. (Han älskar inte den här typen av entréer.)
Sorlet i kyrkan är jättehögt som alltid när kyrkan är full av folk som inte brukar vara i kyrkan. Folk tar selfies och hänger över bänkraderna och babblar, men när brudgummen och hans tolvåriga best man kommer in blir det tyst. Sen dånar Wagners bröllopsmarsch igång och dörrarna öppnas för brudnäbben, de vackra bonusdöttrarna i glittriga sjöjungfruklänningar och till sist min kompis Mia vid sin pappas arm.
Mia ser ut som a million bucks, som drottningen av Lycka och Glädje. Jag blir tårögd för hon är så vacker och jag vet vad den här dagen betyder för henne, och när hon har skridit förbi oss står vi alla kvar med fåniga leenden och blanka ögon.
Antagligen är jag inte den enda som tänker på mitt eget bröllop och mitt eget äktenskap en sån här dag. Och jag är en ovanligt gift person så jag har mycket att tänka på; den som har hängt med ett tag på bloggen kan ha räknat ut att jag gift mig både en och två och tre gånger. Det fanns en tid när jag tyckte detta faktum var genant, trots jag inte medverkat till att avsluta något av äktenskapen (i alla fall inte medvetet).
Numera känner jag mer såhär: Tre stycken smarta, vackra, fantastiska män har velat dela hela sitt liv med mig, och bara en av dem ändrade sig. Hur många tjejer har sån tur?
Det här med betydelsen av att gifta sig är en het och skön potatis. Är det bara en formalitet? Är det bara juridiska papper och en dyr fest? Eller fyller det fortfarande någon funktion? Jag har hört många ogifta säga att det är meningslöst att gifta sig, för det enda bandet som räknas mellan vuxna människor är det som skapas när man får barn ihop.
Vilket skitsnack. Stackars dem som har så meningslösa äktenskap.
Som tur är får man tycka vad man vill, och här är vad jag tycker: Att välja varandra – inte för att man har barn, av ekonomiska eller praktiska skäl, för att det förväntas av omgivningen eller för att man vill ha ett kul bröllop, utan bara för att man vill – skapar ett band som är så starkt som det kan bli mellan två personer.
Jag vill att Niklas ska vara min partner och min närmsta anhöriga på alla sätt – praktiskt, känslomässigt, juridiskt, traditionellt, officiellt och privat, muntligt och skriftligt. Visst, det kan man ju lösa ändå, genom att skriva papper och gå lite omvägar runt samhällets ordningar. Men om det finns ett officiellt sätt att visa att man vill höra ihop, varför undvika just detta sätt om man vill visa att man vill höra ihop?
Men detta är ju min högst personliga uppfattning. Alla har sina skäl att leva som de gör och att värdera andras vore arrogant. Och jag kan förstå, i vår kultur där äktenskapet är en symbolisk handling som inte längre behövs, där kvinnor försörjer sig själva och inte behöver någon man för att klara sig (och vice versa, för nu kan ju även männen svänga ihop en middag) att man väljer bort det. Vi verkar heller inte vara funtade att hålla kvar vid saker bara för sakens skull, nu när vi inte måste, så varför lova det?
En gång plåtade jag ett brudpar som konstant snäste åt varandra under hela fotograferingen och det kändes som om de efter tolv år tillsammans grep ett halmstrå. Då tänkte jag att det här är total galenskap. Lägg ner. Gå i terapi. Separera och bli vänner, gör nåt kul för pengarna i stället. Där fanns noll kärlek och noll vänlighet. Nöden var redan där och de var uselt rustade.
Att älska någon i nöd och lust är inget man kan lova. Men man kan lova att göra så gott man kan. Och det vill jag skicka med Mia och Jimmy: Gör så gott ni kan. Var snälla mot varandra. Kompromissa inte ihjäl er. Bli varandras högra hand. Ta lika vuxenansvar för hushållstråket. Bli en partner att vara stolt över. Mossa inte ihop, varken mentalt eller fysiskt. Och framför allt – gör kul saker tillsammans.
För där man lägger sin energi, där får man sitt resultat. Lite kärlek på det, sen är man hemma.
Bilden är tagen av Malin Richardsson #Frökenfoto
