Ibland, när jag scrollar mig igenom facebookflödet, är det lite extra mycket av världens elände. Det är missing people som letas efter, det är fulinformation efter terrorattacken i Stockholm, det är tjejer som näthatas och horribla berättelser om hur HBTQ-personer avrättas i Tjetjenien.
Ibland finns det listor man kan skriva på, för att visa sitt avståndstagande. Jag har inte så stort förtroende för listor, min tilltro till att de verkligen gör skillnad är minimal. Jag tycker till och med att det är att skapa en falsk bild (för sig själv) av att man har gjort en insats, en insats som kanske inte är värd ett dugg.
Men här fick jag på moppo av dottern som har ett brinnande samhällsengagemang. Och hon har helt rätt – det kan i alla fall inte ställa till någon skada, och finns det minsta chans att min namnunderskrift bidrar till en bättre värld så är det väl värt risken att det kanske är helt i onödan.
Min bild av er och andra medmänniskor är att de flesta har ett gott och generöst hjärta. Jag kanske har ett selekterat umgänge, men jag känner faktiskt inte en enda person som öppet står för att hen är sverigedemokrat. Alla mina vänner tycker att det är självklart att vi ger plats åt dem vars hem har bombats sönder och jag umgås inte med någon som anser att personer som inte är heterosexuella ska särbehandlas. Och trots att jämställdheten måste vara det långsammaste tröskverk som någonsin dragits, så går det i alla fall saaaakta i rätt riktning med hjälp av dem som jag beundrar.
Därför blir jag nästan förvånad, när jag påminns om att landet är fullt av människor som inte alls funkar eller tänker likadant som jag. Ledsen blir jag, långt in i hjärtat.
Då känner jag mig maktlös.
För vad kan jag göra, mot mörkrets alla makter, mot slutenhet och avståndstagande, om jag nu inte tror att listor är grejen som gör skillnad? Och vilken insats vill jag egentligen göra, vill jag ge av min tid och mina resurser? Här finns det enorm förbättringspotential, för mig och för dig och för varenda kotte. Det finns massor av insatser jag inte gör, som jag hade kunnat bidra med.
Men en sak gör jag. Jag jobbar för Öppna företag. Ett uppdrag som jag är enormt stolt över.
De flesta av oss tillbringar hela dagarna på jobbet. Hur vi har det där, präglar oss som människor och kulturen på jobbet tar vi med hem till familjen och bekantskapskretsen. De värderingar som finns på företagen har alltså stor påverkan på den enskilda medarbetaren och i förlängningen samhället.
Ett privat företag är ingen demokrati. Och fördelen med det är, att man som företagsledning kan styra vilka värderingar som är accepterade och inte på arbetsplatsen. En maktfaktor att utnyttja alltså, för här finns världens möjligheter att påverka. Vad vill du sprida för värderingar? Hur vill vi att samhället ska se ut?
På Öppna företag tror vi att öppenhet inför olikheterna ibland oss är en konkurrensfördel. Vi tror att där tolerans, respekt och mod finns – där uppstår de bästa idéerna. Där det finns trygghet istället för rädsla kan människor utvecklas, där tas initiativen och där blomstrar kreativiteten. Välkomnar vi olikheterna skapas dynamik och den ska vi ta vara på, den kan bli vår tillgång.
Jobbigt? Absolut. Men när har framgång nåtts genom lathet.
Än så länge finns Öppna företag bara i Varberg, där vi vill växa och bli en stark röst i samhället. Är du företagare och vill vara med? Läs mer om Öppna företag Välkommen. Nu drar vi vårt strå till enbättrevärld-stacken.
Bilden: Det här är styrgruppen (2017) för Öppna företag, tyvärr utan fantastiska Azizah. De här personerna har inte medverkat till min text. Men de står bakom Öppna företag, och nu vet du vad vi håller på med. Join us.
