I somras skrev jag ett facebookinlägg, om hur jag sprang i skogen med en konstant känsla av otrygghet och rädsla. Inlägget delades av många och retade andra. Några tyckte att vi borde sluta skriva om hemska händelser i samhället; det spär på oron och gör folk stressade och rädda helt i onödan. Och detta matas vi dagligen med. Sannolikheten att du kan springa i skogen utan bli våldtagen är ändå ganska god och det är ju bra, eller hur? Och IS struntar väl i Sverige, och verkligen i Ringhals. Troligtvis.
Nu ska vi alltså inte bara behöva vara rädda. Nu ska vi också känna oss lite idiotiska för att vi är rädda, för hoten runt omkring oss är egentligen inget att vara rädd för.
?
Ser ni er omkring alls?
Jag vill helst inte tjafsa med mina facebookvänner, eller läsare. Jag är inte ute efter att debattera, och jag tycker att konflikter är apjobbigt. Jag blir också bara trött när folk läser in hittepåinnebörd som manshat till exempel. Jag känner inget manshat, och jag sprider inget heller. Jag älskar män. Inte alla, men många och generellt.
Men jag är också jätterädd när jag är ute själv (och aldrig för kvinnor, om nu den aspekten ska in). Den rädslan har blivit en lika naturlig del av livet som dåligt sommarväder eller löss i skolan. Bara att tugga i sig liksom. Och detta vill jag kunna säga, utan att någon påstår att jag känner fel (vilket märkligt nog aldrig påstås av kvinnor).
Någon svarade med en youtubelänk av Magnus Betnér, som berättade hur fel vi har. Det är dessutom vi som är rädda som är farliga. Jag citerar:
– Och sluta sprid den här typen av grejer som att det är otäckt och läskigt. Ja jag fattar att det kan kännas så, men det är inte sant. Och det som är farligt är ju inte random psykopat som hugger ner nån på stan, det som är farligt det är rädda människor. Och ni som sprider det här, ni bidrar till att skapa fler rädda människor. Och rädda människor kan inte tänka.
Nu tycker jag Magnus är en bra människa som ofta har massor av rätt. Men ett halvår efteråt retar jag mig fortfarande på hur lite man kan fatta och ändå tycka till om. Vadå Det är inte sant, att det är otäckt och läskigt? Är min skräck inte sann? Den styr mina handlingar och mina beslut, den begränsar mig och får mig att avstå från saker jag vill göra. Och visst – det är ju mitt val. Men mina känslor baseras inte på statistik, som Magnus argument gjorde här. De kommer ifrån egna upplevelser och andras upplevelser. Och för mig är det inte media eller rädda tjejer som sprider skräcken, det är verkliga människors handlingar vars ondska knappt har några gränser. De finns på riktigt och det är sant för mig.
En vän skrev nyligen ett inlägg med en bisarr lista över saker hon gör dagligen utan att knappt reflektera över det. Av rädsla. Typ springa upp för trapporna om det går in en man hon inte känner i porten efter henne. Alltid titta rakt fram när hon går från tvättstugan för att hinna reagera om någon står utanför och väntar. Stoppa ner det långa vackra håret innanför jackan när hon går hem, för att inte provocera fram något. Ha med platta skor i väskan att byta till på hemvägen, så att hon kan springa fort om det skulle behövas. Och massor av andra helgalna saker, som jag också gör.
Och det här tycker många män är jättelöjligt. Det gör mig förbannad. Nej, det är inte vi som är rädda som är problemet, så sluta bestämma vad vi borde känna. Det är männen vi är rädda för, som är problemet.
__________________________
Bifogar inlägget jag nämnde ovan:
Idag är jag galet arg. Sprang en halvtimme i skogen, denna sköna sensommarkväll. Njöt jag av naturen? Nej. Vädret? Musiken? Att kunna springa? Inte ett dugg. Istället vände jag mig om säkert hundra gånger, för att kolla att ingen sprang efter mig. Jag kollade efter vägar att kunna vika av på, potentiella våldsmän bland de få jag mötte och till slut sprang jag ut på vägen istället fastän jag egentligen inte ville springa asfalt, bara för att jag inte orkade vara rädd. Jag var glad över att ha sagt till sönerna hemma att om jag inte var tillbaka inom en timme skulle de ringa pappa, för då kanske jag hade brutit foten (eller hur) och behövde hjälp. Jag önskade att jag var Claire Underwood med en hel stab av vakter omkring mig varje löptur. Speciellt Meechum.
Ska det verkligen vara farligt att bara finnas? Ska man inte kunna köpa en skärbräda på Ikea, ta moppe hem från jobbet eller springa i skogen utan att riskera att dö? Eller gå ensam hem från krogen mitt i natten heller, för den delen.
Jag är så trött på att vara rädd, och jag hatar dem av hela mitt hjärta – våldsmän, inbrottstjuvar, mördare och äckelgubbar som är vidriga mot flickorna på nätet.
Det ska bli mitt livs viktigaste uppgift att uppfostra mina söner till bra män. Och alla mina barn till att aldrig sluta ifrågasätta kvinnors sämre lott i världen.
