Jag är på centralstationen i Stockholm, på väg hem efter en intensiv helg. Jag gillar centralen; den speglar en rättvis bild av Sverige på ett helt annat sätt andra platser. Där finns alla sorter liksom. Och varje gång jag är där är jag antingen på väg till något kul eller har varit med om något kul.
Men varje gång jag är där dyker det också upp ett särskilt minne, som nu är många år gammalt. Så gammalt att jag inte längre vet riktigt om det hänt på riktigt. Så här var det:
Jag sitter och väntar på göteborgståget, men bortsett från det är ingenting normalt. Jag är yr av förälskelse. Jag har precis hälsat på min kärlek som jag vid det här tillfället känt i fem dagar och jag kan liksom inte stänga av flinet. Det går inte att andas ordentligt.
Så jag sitter där på bänken (det här är ett jättekonstigt minne, för att jag väntar måste ju innebära att jag var i tid. Eller så var tåget sent. Japp, så måste det ha varit.) och ler som en fåntratt för mig själv, medan jag messar på min gigantiska knappsatstelefon.
Då går det förbi en man, som jag uppfattar som lite äldre vilket innebär att han troligtvis är över 30. Han ser mig och stannar till, går fram till mig och säger:
– Ursäkta att jag stör, men jag blev så enormt nyfiken nu. Du ser så otroligt glad ut att man inte kan låta bli att lägga märke till det. Jag bara måste fråga varför.
Visst låter det filmoverkligt? Men så säger han. Så jag berättar att jag är dödsförälskad, och han flinar och säger grattis och antagligen nånting mer och sen går han.
Men när jag går på tåget så sitter han plötsligt där mitt emot mig, och vi pratar vidare. Och jag berättar om min kärlek – inte så svårbedd nej – och vi pratar känslor och härligheter och det blir sådär främlingspersonligt som är det bästa jag vet, ni vet när man går direkt på väsentligheterna fastän man knappt hälsat.
Han verkar lite såld på min berättelse och ber mig höra av mig lite längre fram och berätta hur det gått (43 år gammal så inser jag också att det kanske fanns en annan avsikt där, men nu ska vi inte förstöra berättelsen) så jag får hans telefonnummer på en liten lapp, med namnet Robert Wallace. Vi pratar om hans osvenska namn, men jag minns inte vad han sa om det.
Den här lappen låg i min plånbok jättelänge. Jag är lite sentimentalt lagd och tror att det finns en mening med saker som händer, så därför fick den åka med när jag bytte plånbok, flera gånger. Däremot hörde jag aldrig av mig och berättade hur jättebra och jättedåligt det gått.
Men på senare tid har jag börjar ifrågasätta mitt eget minne, för jag har insett att det inte är så pålitligt. Dels är det en sorglig milstolpe när man börjar glömma saker man upplevt inte bara som barn, utan även det man upplevt i vuxen ålder. Dels minns jag saker fel, visar det sig när jag jämför med andras minnen. Det var alltså inte alltid vid det tillfälle, på den platsen eller med de människor som jag fått för mig.
Jag vet inte hur minnets utsortering fungerar, men det verkar ske helt planlöst och absolut inte rangordnat efter betydelse. Och det är ju ett riktigt minus.
För jag glömmer hur folk som jag känner ser ut, viktiga ögonblick i livet (typ när man fick barn och sånt, det minns jag knappt alls) eller arbetsuppgifter man lovat ta hand om. Däremot sitter det benhårt i minnet, texten till Forever Young eller vad Robert Wallace sa på centralen 1998.
Tror jag i alla fall.
Det kanske inte är meningen att man ska minnas allt, det finns antagligen en vila i att saker får blekna ur minnet eller helt enkelt försvinna till förmån för ny info på hårddisken. Men jag kan ändå inte sluta undra om detta minne som jag upplever som glasklart, faktiskt inträffat eller om jag minns fel. Jag har inte kvar lappen, men jag vill reda ut det här och Google skapar mer förvirring än klarhet.
Finns du, och minns du, Robert Wallace?
Hör av dig.
