Det blåser en kall enveten vind över träningsresorten Playitas, och den upphör aldrig. Den får skinnet att knottras och yogamattorna att fladdra och är man inte på Fuerteventura för att surfa är den bara sjukt irriterande.
Men vinden är också det enda som inte är perfekt. Den efterlängtade träningsveckan är äntligen här och jag har tre vänner, en bisarr packning och massor av lust och energi med mig.
Formen är lite sådär för kontorsråttorna. Vi ligger på en plätt av sticksigt gräs och flämtar redan under uppvärmningen på Fitness Cross-passet andra dagen.
– Nu kör vi, säger Gyula och langar fram bollar och cylindrar fulla med vatten som skvalpar i ofas med rörelserna. Fyra burpees, åtta thrusters och tolv fällknivar. 12 minuter. Kööör!
Vi tappar bollarna och vinglar hit och dit medan vi kämpar på och Gyula är halvnöjd.
– BÖJ på benen, gastar han. Det här är ingen BODYPUMP!
Och vi älskar ju Gyula, så vi lyder och kör thrusters tills låren skakar lika mycket som vattnet i bollarna. (Själv slänger han upp min kompis i luften snabbare än jag hinner få upp telefonen för att fota.)
På morgnarna springer de inbitna löparna upp på berget innan frukost, men jag har min prime time på kvällarna och väljer pilates. Har ni testat pilates? Det är lite som en yogaform som någon uppfann mitt i fyllan. Inte ett dugg snyggt, i alla fall inte när morgonstela amatörer ligger med höfterna i vädret och pendlar med armarna. Instruktören Sara gör konstiga ljud, som en höna, när det är dags att öka tempot. Men Sara är världens coolaste, hon skulle kunna se ut som en höna och vi skulle alla vilja vara som hon i alla fall. Vi pendlar och pendlar och morgonsolen värmer i ansiktet och jag tänker att jag vill bara ligga här hela dagen och göra konstiga pilatesmoves och aldrig flytta mig. Då plötsligt är det någon som råkar släppa sig och vi garvar och tappar både fokus och power house (bålstabiliteten) och alla låtsas att det var någon annan.
Vi kör tre eller fyra pass om dagen och hinner inte bada fast det kvittar för det är apkallt. Vi får nya vänner och konstiga solbrännor med vita brottarlinjeformer och röda änglavingar på ryggen.
Vi lär oss massor på föreläsningarna och äter som hästar. Och jag tänker på hur mycket korkat det sägs om träningshets (den slöes ständiga trumfkort, som en GP-krönikör kallade det). Här finns ingen hets. Här finns glädje och energi, valfrihet och hjälpsamhet och det är befriande fritt från borden och måsten och ångest och begränsningar. Här finns kärlek till ens viktigaste partner i livet – kroppen. Och den så kallade hetsen lyser med sin frånvaro.
Jag provar spinning, fastän cykling är det värsta jag vet. Men det här är en vecka för nya upplevelser. Om Zdravco från förra årets resa såg ut som någon man vill ha till kompis om man blir rånad i en mörk gränd, så ser spinninginstruktören Petri mer ut som rånaren. Typ livsfarlig (se toppbild). Petri älskar schlager och kör jättehög musik. Sen sjunger han ännu högre.
– THE KING OF ROCK ´N ROLL, vrålar Petri och spelar mossiga Björn Skifslåtar. Mer motstånd! Nu sjunger vi!!
Sen överröstar han musiken med en overkligt hög stämma och min svägerska som är från Canada fattar ingenting men vi cyklar som tusan för vi älskar ju Petri också.
Sista dagen blir en av de där dagarna som man kommer att minnas som en perfekt dag. Plötsligt kommer solen, vi nyttjar varenda timme till pass och avslutar dagen på beachbaren, för den envetna vinden tar äntligen en paus. Stjärnorna lyser starkare än hemma och jag är klarvaken och stark och glad och tacksam för att jag har hittat så rätt.
Jag vill inte bara ha ett power house. Jag vill vara ett power house.
Gillar du träning? Eller kanske inte? Läs gärna inlägget Att sätta sin partner sist, om mitt livs stora steg från lataste lat till aktiv.
Ett stort tack till fantastiska arrangörerna Henrik med dito instruktörer på Aerobicsweekends, som jag varmt rekommenderar. Och låt er inte luras av namnet – så mycket mer än aerobics.
